Mörkt nu

Inne i en svacka. Vet ibland inte vad jag håller på med, känner mig tankspridd och glömsk. Som att jag finns kvar fysiskt men psykiskt är jag någon helt annanstans. Aldrig närvarande. 

Det värsta är att folk börjat påpeka det. Att det märks. För jag har ingen förklaring.
Jag skulle skriva in viktiga händelser för det nya året, när slutar jag anteckna dina födelsedagar? Precis som att jag inte skulle komma ihåg ändå. Datumen sitter, födelsedag, dödsdag och begravning. 
Jag lever med saknaden, men det betyder inte att jag lärt mig att hantera den. Sorg syns inte. 

Ibland önskar jag att den gjorde det. Kanske skulle folk förstå bättre. 

Inser att jag använt saker som inte är så bra för att försöka må bra. Det kanske varit dumt.

Jag har alltid gillat att fly svåra saker, kanske blev det mitt sätt? 

Det var ändå aldrig min mening att såra.. 

Sorgen

Som ett oväder drar den in med sina mörka moln. Lika fort kan den dra vidare och ibland hänger den kvar. 

Ångest

Det är vad alla de känslorna jag känner blir när man ska förklara det i ord. 

Ångest. 

Det kommer brev om pensioner hit och dit, vart vill du placera dina pengar? Ångest. Kommer jag bli pensionär? 

Känner mig dålig. Får alltid börja om på noll. Det går inte och jag vet inte varför det aldrig går. Jag är tillbaka på samma ruta. 

Minnen bleknar aldrig

När det är som mörkast sköljer de över mig, minnena. Ibland är de otydliga, hur mycket jag än försöker att se. Ibland är de knivskarpa, som nu. 

Hur vi en gång kunde skratta. Mitt i eländet, trots att du bara hade räknade dagar kvar. Körsbärssoppa. Som du ville ha mitt i natten, och vi skrattade. Du fick din körsbärssoppa. Jag tänkte för en sekund gå och sova, den tröttheten jag kände där och då var övermäktig. Jag skulle göra vad som helst för några timmars sömn. En minut senare satt jag och matade dig med soppan, vi skrattade och vi delade stunden.  Jag är glad att jag inte somnade, den natten. Älskade mamma. ❤️ 

Augusti

Och tretton dagar kvar tills du ska dö..       för du dör alltid igen då. Jag upplever det igen, det är i solen, hur den lägger sig lägre, hur den glöder just den här årstiden. Hur sädesfälten färgas gyllengula i solens sken. Allt detta är så vackert sorgligt. Gör mig påmind om det som varit. Smärtsamt. 

Festivalen runt hörnet äger snart rum, i samma veva satte vi upp staketet vi så länge drömt om. Du hann se det. Din sista resa hit. Du var stolt. 

Kräftfiskepremiären. Den gjorde jag också i den vevan. Det fantastiska svampåret då vi hittade det bästa stället, också det året. När potatisskörden blev grym, också det året. Månaden. 

Sen kom dagen, den trettonde. Torsdagen den trettonde augusti tjugohundrafemton, strax efter klockan fjorton en varm (tror jag?) eftermiddag. Där och då. Tystnaden som blev så total. Kaoset som uppstod, med ett märkligt och otäckt lugn efter sig. Väntan. På att du skulle föras bort. Ville aldrig lämna dig

Mardrömmarna som följde, natt efter natt vaknade jag upp skrikandes, gråtandes och kallsvettig. Mörkret var det jag såg, i mörkret såg jag dig. Saknaden gömde sig i mörkret. Smärtan. 

Jag älskar dig. 

Varför slutar det inte att göra ont?

Och skulle jag verkligen vilja att det gjorde det? 

Det kan liksom inte sluta göra ont, för den dagen det gör det, innebär ju att jag slutat älska dig. Det kommer aldrig hända. Jag vill inte att saknaden efter dig ska sluta värka i mitt bröst, jag vill ha den där. Smärtan får mig att känna mig närmare dig. 

Du kommer aldrig att komma tillbaka.   Jag kommer aldrig att sluta önska dig tillbaka. 

Ibland är det så svårt att hitta en mening med varför det är som det är och hur det kunde bli som det blev. Hur jag sitter fast i min sorg, bokstavligt talat. Fast. Hur sorgen kan handlingsförlama mig så.. 

Jag vill inte fastna, men det känns som jag slits mellan två världar. En där du finns, och en där det finns andra som behöver mig. Också. Jag vill inte välja. 

Ångesten

Nästan varje kväll genomsöker jag mig själv, har jag någon knöl? Har jag några som helst tecken på cancer? Slår mitt hjärta som det ska? Paniken som uppstår när jag tror att hjärtat ska stanna, eller när jag får för mig att jag känner något som skulle kunna vara en knöl, eller för all del lunginflammationen som vägrar ge med sig helt och hållet. Lungcancer? 

Nä, jag får aldrig ro i sinnet. Detta är priset jag fick betala. Litar inte på någon läkare. Så många misstag, fast det i efterhand var uppenbart om ni bara hade lyssnat och varit noggrannare. 

❤ 

När det känns som man ska dö av sorg..

När sorgen plötsligt sköljer över mig, hugger tag i mig så hårt den bara kan. När den utdelar hugg efter hugg, efter hugg tills jag inte längre kan stå upp utan kryper ihop i fosterställning och bara får fram ett endaste stort kvidande, då känns det som att man ska dö av sorg.. 

Jag bläddrar febrilt bland mina bilder i mobilen, paniken som uppstår när man liksom återigen inser att du försvinner längre och längre bort.. Du finns inte längre bland mina senaste bilder, jo du finns där, i ett gammalt format.. och där ska du liksom alltid förbli, du kommer stanna där. De bilderna som känns som igår, blir jag liksom illa påmind om att det gått år.. 

Du skulle varit här, du skulle varit med. Vi skulle ha gjort allt det här tillsammans, jag skulle varit moster och du skulle varit mormor. Mormor! 

Hur kan någon man älskar så bara upphöra att existera? Jag förlorade en stor del med dig. 

Tack för allt du gett mig, sov gott älskade mamma. ❤️

Lösenord

Jag kommer följa andras exempel och sätta lösenord på min blogg, det finns saker jag känner att jag behöver ventilera och det kan jag inte göra när jag inte har kontroll på vilka mina läsare är.

Så om nån vill ha lösenordet, kommentera. Annars låser jag och skriver för mig själv helt enkelt 🙂

Kärlek

Du är den vackraste jag mött..<3